När jag skriver skönlitterärt är det nästan alltid utan någon bestämd plan eller "ritning" som utgångspunkt. Ofta väcks en fråga i mig, något som förbryllar eller fascinerar, och som i sin tur leder till nya frågor som jag vill utforska genom skrivandet. 

I min första roman Om henne talar vi inte väcktes min nyfikenhet när en väska full med lakan, toalettsaker och underkläder blev stulen från vår bil vid en rastplats. Vem hade tagit väskan, och varför? Det ena ledde till det andra, och frågor om familjehemligheter, psykisk ohälsa och svek dök upp längs vägen. 

I Systrarna Nyströms begravningsbyrå, som jag har skrivit tillsammans med Ingrid M Hallberg, var det frågor om hur olika människor ser på och förhåller sig till döden, både sin egen och andras, som jag tyckte var spännande att fundera över. 

Nu skriver jag på ett manus med arbetsnamnet Häst. Berättelsen handlar om Aye Sanda som är den första kvinnliga hästdroskföraren i det buddhistiska Landet. Hennes yrkesval går emot traditioner och sedvänjor, och hon utsätts för både hot och utfrysning. Hur vågar hon? Vad händer i krocken mellan tradition och förnyelse? Och hur påverkas Landet av turisterna som nu får resa dit efter femtio år av militärdiktatur. Ja, frågorna är många! 

Jag är också med i skrivargruppen Skrivrummet som ses en gång i månaden. Vi skriver alla i olika omfattning och genrer, och när vi ses pratar vi skrivande, gör övningar och läser texter för varandra. Det är ett väldigt bra sätt att hålla skrivandet i gång. Och roligt!

Bästa skrivarhälsningar!
Eva 

P.S.

Om du vill veta mer om vad jag arbetar med som språkkonsult och inom konceptet språkombud så hittar du det på webbsidan Albero utveckling.